i mina ögon

På västfronten intet nytt skulle man lugnt kunna kalla mitt liv just nu. Det är praktik, praktik, plugga, plugga, sova, SOVA!!
I går så hittade jag en vetenskaplig artikel, frånTaiwan. Verkar användbar iaf. Det är huvudsaken. Sen kan det vara. Jag tycker inte om B-uppsats. Den gör mig spyfärdig.

Följande borde jag verkligen göra:
- skriva uppsats
- ringa mor
- höra om det finns mer folk som vill ha åverål 
- beställa åveråler
- ringa A
- fixa till scoutmötet i morgon
- tvätta hela kvällen (enda som är helt säkert att jag gör)
- gå och handla
- diska
- ringa old workmates
- ringa en sjuhelvetes massa folk som jag aldrig hör av mig till 
- maila Miika
- fixa skivorna till A-S

Uppsatsskrivande är inte kul...Plitar ner några rader var dag, förhoppningsvis så når det uppemot 9 sidor om ca två veckor.
Två veckor är det kvar av praktiken också. Ska faktiskt bli kul o komma tillbaka till skolan och föreläsningarna. Framförallt för att man slipper de tidiga morgnarna. Att stiga upp klockan 7 är lyx!
En annan positiv sak med att komma tillbaka till skolan är att man får träffa vännerna lite mer. Och att det inte kostar 100 spänn i veckan i busspengar. 

I kväll så har jag, S o A-S lagat hemmagjord pizza och sett på Fem myror är fler än fyra elefanter. Det är fasen ett av världens bästa barnprogram. Tillsammans med Trasdockorna, Alfons Åberg och alla Astrid Lindgren-program minus Karlsson på Taket.

Det gick inte så bra på tentan. Den var konstig, en massa saker som jag aldrig hört eller läst om. Fan.

I kväll är det myskväll med S o A-S som gäller, vi ska blicka tillbaka lite, på barndomen. Tihi.

Nu är det snart dags att skriva omtenta i smärta. Första tentan var egentligen lätt som en plätt. Hade jag börjat en dag tidigare så hade jag säkert satt den. Omtentor är ju i regel svårare och därför så lär ju denna vara det. Vi får se, känner iaf att jag har lite kontroll på grindteorin, refferd pain och läkemedlen.

Om man känner sig lite ensam i sin lägenhet så kan man sätta på Lars WInnerbäcks DVD Live i Linköping. Och ha på när Lasse o Hovet kommenterar konsterten.


I dag gör jag allt annat än pluggar... nä vars, lite har jag läst och lite har jag skrivit och lägenheten är städad.

Livet känns jäkligt härligt. Förutom uppsatsen då.
Det är grymt skönt  att vara singel. Har aldrig trivts så här bra med singellivet sedan jag just bröt upp med mitt ex S. Eller med alla mina ex minus C. Då var det  han som gjorde slut. Tanken på en pojkvän känns så fruktansvärt långt borta.

Det är också nice att vi går mot ljusare tider, även om termometern visar på minus 16 och snön faller så närmar sig våren för var dag som går. 

Idag ska jag försöka få följande gjort:
~ plugga smärta
~ städa lägenheten
~ skriva om epiparynxcancer


Good luck

Har läst lite (två) vetenskapliga artiklar i kväll. Jag är inte ett big fan av vetenskapliga artiklar. Jag kan nog, utan att ljuga, säga att det är få studenter på skolan som tycker att vetenskapliga artiklar är roliga. Jag ska aldrig skriva en vetenskaplig artikel. Om jag mot förmodan gör det så har jag freakat ut.
Sjuksköterskeprogrammet, som i grund och botten, är en praktisk utbildning gör allt föratt bli mer och mer akademisk. Jag pluggar inte till syrra bara för att lära mig allt om forskning. Jag pluggar till syrra för att jag ska få en bra grundutbildning, en bra plattform att stå på, en bra PRAKTISK utbildning. Inte för att läsa en massa artiklar och skriva en massa uppsatser. 

Jag tror att de som läst före min tid och sluppit C- och D-uppsats, gör ett lika bra arbete som någon som har gjort dem. Kanske bättre t.o.m.

I dag har jag känt mig helt utvilad och pigg hela dagen. I bland hjälper det att gå och lägga sig halv nio, även om det suger. På praktiken gick det lysande idag. Självförtroendet höjdes efter måndagens bad day. Lyckades med de båda venproverna och de två nålsättningarna. Galant. Kändes sååååå bra! Sen  så var jag med på en operation vilket var kul, då får man lite större perskpektiv. 




  

Kanske hade jag tänkt att ignorera det in i det sista, kanske hade jag tänkt att skita i det fullständigt (som förra hyresgästen). Men nu gjorde jag det. Städade under badkaret och resna avloppet. Fy sören så vidrigt.

Jag tycker jättemycket om vintern. Om den bestämmer sig för att nu ska jag vara här i ett par månader och sedan lämna plats för våren och värmen. Men så har inte årets vinter betett sig och det gör mig smått irriterad. Ena veckan så är det vårvarning och benmärgen börjar tina, och sen helt plötsligt så börjar det ösa ner snö och kvicksilveret sjunker till -10.

Men jag hade förberett mig på våren, köpt nya converseskor och en ny vårjacka och var verkligen redo för våren som visat sig lite sporadiskt den senaste månaden.

Ok, jag är jäkligt velig av mig. Många gånger har jag inhandlat saker som jag sedan har bytt för att det inte har kännts rätt. Detta år har jag hittils bytt ett par converseskor, en vårjacka och nu senast glasögonen. Fick i födelsedagspresent pengar till nya brillor. Var och beställde för två veckor sedan kanske, och fick dem då i fredags. Men de kändes aldrig rätt. Så idag var jag in hos optikern och hittade ett par nya. Jättefina bågar, åh, denna gången kändes det helt rätt. Bara längtar tills nästa onsdag då jag får dem!

Av och till får jag flashbacks från högstadiet. Högstadiet var för mig en period full av blandade känslor. Det här med att hitta sig själv, bli accepterad för den jag var. Och hur förjäkligt det var att  inte inte tillhöra de coola innetjejerna i klassen. Jag och mina vänner var mer i bottenskiktet. Det var hemskt. Jag hatade att inte vara lika accpeterad som de där coola tjejerna som hade killarna hängande efter sig.
Mitt i alltihop hade jag som sagt fullt upp med att hitta mig själv. Till min hjälp hade jag bl.a. kläderna. I årskurs åtta började jag klä mig helt outstandig från alla andra, och i kläder som jag själv gillade. Den bruna gamla herrkavajen från uff, V-jeansen, HellyHansen-tröjan, "baggy"byxorna, attitudeskorna är bara ett urval av mina kläder. Men det var kul också. För det var i årskurs åtta som jag lite smått började stå upp för den jag var. Jag kommer så väl ihåg den dagen som jag rev ner alla Hansonplancher och andra idolbilder från väggarna och tillsammans med alla urklipp om förut nämnda grupp och BSB åkte rätt in i husets panna (detta var innan fjärrvärmen och numera städigt varmvatten och värme i huset). Därefter var det slutdyrkat. Taylor Hanson var inte längre min drömprins. Undrar vad jag började lyssna på för musik efter detta? Kan inte minnas, men det var definitvt slut på min pojkbandsperiod.
Trots mina försök till att hitta min egen väg så var jag kvar i bottenskiktet igenom resterande tiden på högstadiet. Och tillslut så bryr man sig inte längre om det heller. Man nöjer sig med det man har. Och jag hade mina vänner och det var bra det. =)

Andra flashbacks, och mer härliga, är de från gymnasiet. Det var i gymnasiet som jag verkligen fick ett ökat självförtroende och kände mig rikigt accepterad för den jag var. Och där träffade jag världens bästa vän, Katrin. Vi började umgås efter kanske 2 dagar och sen dess har vi hållt ihop. De andra i klassen trodde efter en vecka att vi hade varit kompisar sedan barnsben. Andra roliga saker i gymnasiet var grabbarna Grus. Jag och Katrin umgicks med bröderna Andersson i vår klass. Vi hade så förbannat kul. Kommer på mig själv somliga dagar med att sakna hänga med dem. Alla rullstolsrace i korridorerna, pingisspelandet i källaren, luncherna på Burger King och alla andra upptåg. Och att bara vara, bara vara den man  verkligen var och bli accpeterad fullt ut.
Underbart.

I dag har det varit en produktiv dag.

Först semla och latte på Tinells med brudarna. Sen en repa på stan, kollade in S's mosters kollektion på MQ, köpte mig en vårjacka på VM,  vetekuddvärmare och en plattång.
Sen  gick jag och S till skolan och pluggade. Jag måste komma i väg till skolan för att få något gjort. Pluggade smärtfysiologi och fixade tre eventuella vetenskapliga artiklar till b-uppsatsen.

Förövrigt  så kommer jag aldrig mer köpa halvfabrikatköttbullar på ICA. Idag gör jag mina egna köttbullar från scratch och som sagt, aldrig mer köpeköttbullar. Hemmagjorda är fasen underbart. Precis som det ska vara. De är t.o.m. nästan  lika goda som farmors. Varför har jag aldrig gjort egna förut? Kan det bero på lathet?

Precis hemkommen från mitt första scoutmöte. När jag gick Sallyhillsvägen fram så kom jag på mig själv med att känna mig helt überlycklig! Hade lust att bara skrika rätt ut av lycka, men behärskade mig i sista sekund. Vill ju inte att folk ska tro att jag är knäppare än jag verkar, eller nått sånt ;-) Lycklig är jag iallafall. Känns jättekul att ha kommit i gång med socuterna på nytt, och de är härliga ungarna. Även om de till och från är jobbiga.