i mina ögon

Farmor har varit här i helgen. Mysigt med kvalitetstid. Händer mycket sällan att vi är på själva på tumanhand. Nästan så att jag inte vet vad jag ska säga ibland. Vi har shoppat, fikat och ätit god mat. Haft det bra helt enkelt. Skönt med ett rejält avbrott på helgen. Där jobbet inte kan komma och spöka. Som jag berättade för A-S; att köra budbil eller vara brevbärare, det är något jag vill göra. Hur hemskt är det inte inte? Tre års universitetsstudier och jag vill köra budbil eller postcykel. Sanningen är inte som man tänkt sig alla gånger. Ja, den som lever får se vad som händer. Nu ska jag bara ta mig igenom en vecka i taget. Och be om stöd. Varför är det så svårt? Fråga om lite support, lite stöd, lite hjälp. Jag tror det har med att jag har fått hävda mig genom att visa mig "duktig", gjort allt för att få beröm. Och då kan man inte be om hjälp, då ska man klara det själv. Och sen så har det inte varit legitimt att visa sig sårbar. Och sårbar blir man när man ber om hjälp. Stoltheten får sig en törn. Och är det inte egentligen bättre att vara stolt över att jag ber om hjälp, än över att detta gjorde jag alldeles själv? Vem har sagt åt mig att jag ska göra allt själv? Att all världesn problem är till för att lösas av mig? Ja, det är mycket jag kan fundera över.