i mina ögon

Jag undrar egentligen var du tog vägen?! Anna, läser du min blogg? Jag har vart inne på din lunar, via s's lunar, för jag har inte kvar min. Är ju nyfiken. Blev överraskad över ditt sms i september, och löftet om att du skulle ringa gjorde mig glad. Nu sitter jag här i novmber, två månader senare och inte ett pip. Nästa gång jag ser dig på msn ska jag skicka ett mess. Vare sig det står du är "online" eller "inte vid datorn".
I bland kommer jag på mig själv med att sakna er där hemma, ni som är kvar i Linköping. Det är som Lasses låt  "När Berga blev för trångt". Så är det, jag avundas er för att ni inte tycker att Linköping(Vikingstad) blivit trångt.  I somras så träffade jag av en slump Jonna på Lasses konstert i Finspång. Och Anna K. Det var skitkul! Inte alls så där stelt och supertrist som jag trott det skulle va o möta kompisar från förr. 
Så nu är jag inte rädd längre.
Men rädd för gamla klasspolare (speciellt 1-9) är jag still. Fy fan, iaf en del chicks, grabsen klarar jag nog av. Men brudarna. Nej tack, de skippar jag gärna.  
Den dagen jag får en inbjudan till klassåterträff vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Eller om jag ska gå eller skita i det. Som det känns nu så skulle jag aldrig i hela mitt liv sätta min fot på ett sånt arrangemang. Jag vill inte sitta där och så ska alla tro att jag är samma tjej som då. För det är jag inte. Jag tillhör inte bottenskiktet. Vill inte, kan inte. Funkar inte för fem öre. Vill inte höra "men Malla" med tillgjord röst. Vägrar. Jag heter förihelvete Malin.
 
Anna, läser du detta, så kom ihåg, det är dig och resten av vårt lilla team som jag vill träffa igen, inga andra. Var hedrad.