ensamhet
När jag hade återvänt till Sundsvall efter steg ett så kände jag mig så otroligt ensam. När jag pratade med min faster om det så sa hon något klokt (som alltid). Nämligen, ungefär så här, att känna sig ensam är detsamma som att börja bli vuxen. Bli vuxen och ta eget ansvar för sitt eget liv. Ingen annan kan ta ansvar för mig. Inga föräldrar, inga kompisar, inga pojkvänner. Man vill så gärna låta någon annan fatta beslut om vad som ska hända, eller bara få krypa upp i mammas famn igen, få känna att de åter har ansvar för hur livet ser ut. Men så fungerar dessvärre inte världen, och tur är väl det. Och sanningen är den att jag inte känner mig särskilt ensam längre, jag trivs rikigt bra med mig själv och mitt eget sällskap. Jag har inte tråkigt på samma sätt som jag hade förut.