i mina ögon

och det är när jag sitter mellan mina vänner i bilen hem från festen och klockan är 22.20 som jag inser vad som fick mig att lämna den här hålan.
För de enda som jag verkligen gillar är också utflyttade, och vi befinner oss på ett annat plan. Vi har liksom blivit lite mognare på något sätt.
Och jag förstår framförallt varför en del är kvar här. Visst, jag gillar egentligen alla. Men i bland kan det gå överstyr när alkoholhaltiga drycker är inblandade och jag är verkligen inte en ängel jag heller.
Men just idag är jag tamigfan det.
Fasen vad jag kan få ångest av att vara här.
Och fasen vilka paradoxala känslor jag har inför den här hålan.
Å ena sidan barndomens glada dagar med allt som hände så som att cykla ut med järnvägen (innan pendeltågsstationen byggdes), vännerna i kvarteret, all lek i skogen kring sabelbacken, dagis, lekis och senare åren på skolan.
Å andra sidan alla vänner som blev kvar och gör fortfarande desamma som när jag bodde här under tonåren. Fest varje helg, krogbesök, innebandy på söndagar, gå till ica och handla, åka pendel till jobbet, bo i en lägenhet i centrum.
Och jag säger tack, men nej tack.
Vänligt men bestämt.
För det är inte så jag vill ha det. 
Och jag vill inte komma tillbaka hit.
Där mina så kallade vänner tror att jag fortfarande är minderårig och därför inte bör bjudas med på festen eftersom det föreligger risk för våldtäkt.