falshback
Av och till får jag flashbacks från högstadiet. Högstadiet var för mig en period full av blandade känslor. Det här med att hitta sig själv, bli accepterad för den jag var. Och hur förjäkligt det var att inte inte tillhöra de coola innetjejerna i klassen. Jag och mina vänner var mer i bottenskiktet. Det var hemskt. Jag hatade att inte vara lika accpeterad som de där coola tjejerna som hade killarna hängande efter sig.
Mitt i alltihop hade jag som sagt fullt upp med att hitta mig själv. Till min hjälp hade jag bl.a. kläderna. I årskurs åtta började jag klä mig helt outstandig från alla andra, och i kläder som jag själv gillade. Den bruna gamla herrkavajen från uff, V-jeansen, HellyHansen-tröjan, "baggy"byxorna, attitudeskorna är bara ett urval av mina kläder. Men det var kul också. För det var i årskurs åtta som jag lite smått började stå upp för den jag var. Jag kommer så väl ihåg den dagen som jag rev ner alla Hansonplancher och andra idolbilder från väggarna och tillsammans med alla urklipp om förut nämnda grupp och BSB åkte rätt in i husets panna (detta var innan fjärrvärmen och numera städigt varmvatten och värme i huset). Därefter var det slutdyrkat. Taylor Hanson var inte längre min drömprins. Undrar vad jag började lyssna på för musik efter detta? Kan inte minnas, men det var definitvt slut på min pojkbandsperiod.
Trots mina försök till att hitta min egen väg så var jag kvar i bottenskiktet igenom resterande tiden på högstadiet. Och tillslut så bryr man sig inte längre om det heller. Man nöjer sig med det man har. Och jag hade mina vänner och det var bra det. =)
Andra flashbacks, och mer härliga, är de från gymnasiet. Det var i gymnasiet som jag verkligen fick ett ökat självförtroende och kände mig rikigt accepterad för den jag var. Och där träffade jag världens bästa vän, Katrin. Vi började umgås efter kanske 2 dagar och sen dess har vi hållt ihop. De andra i klassen trodde efter en vecka att vi hade varit kompisar sedan barnsben. Andra roliga saker i gymnasiet var grabbarna Grus. Jag och Katrin umgicks med bröderna Andersson i vår klass. Vi hade så förbannat kul. Kommer på mig själv somliga dagar med att sakna hänga med dem. Alla rullstolsrace i korridorerna, pingisspelandet i källaren, luncherna på Burger King och alla andra upptåg. Och att bara vara, bara vara den man verkligen var och bli accpeterad fullt ut.
Underbart.
Mitt i alltihop hade jag som sagt fullt upp med att hitta mig själv. Till min hjälp hade jag bl.a. kläderna. I årskurs åtta började jag klä mig helt outstandig från alla andra, och i kläder som jag själv gillade. Den bruna gamla herrkavajen från uff, V-jeansen, HellyHansen-tröjan, "baggy"byxorna, attitudeskorna är bara ett urval av mina kläder. Men det var kul också. För det var i årskurs åtta som jag lite smått började stå upp för den jag var. Jag kommer så väl ihåg den dagen som jag rev ner alla Hansonplancher och andra idolbilder från väggarna och tillsammans med alla urklipp om förut nämnda grupp och BSB åkte rätt in i husets panna (detta var innan fjärrvärmen och numera städigt varmvatten och värme i huset). Därefter var det slutdyrkat. Taylor Hanson var inte längre min drömprins. Undrar vad jag började lyssna på för musik efter detta? Kan inte minnas, men det var definitvt slut på min pojkbandsperiod.
Trots mina försök till att hitta min egen väg så var jag kvar i bottenskiktet igenom resterande tiden på högstadiet. Och tillslut så bryr man sig inte längre om det heller. Man nöjer sig med det man har. Och jag hade mina vänner och det var bra det. =)
Andra flashbacks, och mer härliga, är de från gymnasiet. Det var i gymnasiet som jag verkligen fick ett ökat självförtroende och kände mig rikigt accepterad för den jag var. Och där träffade jag världens bästa vän, Katrin. Vi började umgås efter kanske 2 dagar och sen dess har vi hållt ihop. De andra i klassen trodde efter en vecka att vi hade varit kompisar sedan barnsben. Andra roliga saker i gymnasiet var grabbarna Grus. Jag och Katrin umgicks med bröderna Andersson i vår klass. Vi hade så förbannat kul. Kommer på mig själv somliga dagar med att sakna hänga med dem. Alla rullstolsrace i korridorerna, pingisspelandet i källaren, luncherna på Burger King och alla andra upptåg. Och att bara vara, bara vara den man verkligen var och bli accpeterad fullt ut.
Underbart.
Kommentarer
Trackback