vänner

 Jag tror att alla möten man råkar ut för vill säga en något, lära en något. Alla blir inte vid ens sida för all evighet. Utan vissa har man bara behov av en viss period av sitt liv. Och några kanske man behöver mer intensivt en viss tid och sedan kanske relationen finns kvar, men inte lika intensiv. 
 
M till exempel, min så kallade bästis i låg och mellanstadiet. Tills jag fick nog av att vara hennes nickedocka och gjorde uppror och blev tio kilo starkare inombords.  
Lizzie: en som jag träffade under Sydamerikaresan. Vi behövde varandra då och kanske ett år till efter resan.Hon betyder mycket för mig och jag inte sätta fingret på varför. Kanske var det bara hela hennes uppenbarelse.  
Anna, Jonna o Agnetha: mina bästa vänner från mellanstadiet till högstadiet. Vi var de som inte var som alla andra i vår klass, vårt eget gäng. Alla var vi lite rädda och osäkra men tillsammans var vi starka.
Karin: högstadievännen som också lärde mig att göra uppror. Och våga vara löjlig.  
Veronica: min stallkompis. Och senare bara kompis. Vi har cyklat i ur och skur till stallet och mockat skit från ottan. Allt för en pisslön. Men ack vad roligt vi hade.  
Katrin: min darling Katrin. Första människan som verkligen såg MIG. Lilla Malin. Och fick mig att börja växa. Börja visa mina känslor. Och framförallt: Hon tog mig precis för den jag var. 
Karolina: Vi som har känt varandra sen vi var så små så vi knappt minns det, men som inte förräns i högstadiet hittade tillbaka till varandra. Och som vi har garvat och scoutat och bråkat och kramats och gråtit och festat.  
David o Magnus: Katrins och mina följeslagare i gymnasiet. Bara att vara med dem gjorde livet lättare och roligare. Hände det dessutom något så var det bara bonus. Två disciplinerade tjejer möter två spralliga och galna killar.  
Caroline o Emma: tjejkompisarna i Oslo. Utan dem hade tiden där varit mindre kul. Studsmattefyllan, alla konstiga fester, all shopping, alla dagar med ungarna.  
Ann-Sofie, Sofie, Ellinor, Vilhelmina, Linda, Sara och  Sarah: underbaraste tjejerna i Sundsvall som accepterar en för precis den man är. Precis som det ska vara.

Jennie: mina lägenhetskompis de sju första månaderna i Sundsvall. Mycket te, mycket godis. Och bara vara vänner.
 


Kommentarer
Postat av: Ellinor

Dito! ;)
Puss

Postat av: Ann-So

Detsamma gumsan!

2006-11-25 @ 09:23:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback