i mina ögon

Måste du inkräkta på mitt träningsställe också? Så skulle jag helst vilja säga till honom om vi skulle råka se varandra där. Om han tränar där. Men jag skulle nog säga: Men hej, så du tränar också här, ja, det är klart, det är ju så nära. Men kul hörru. Vi ses! Det var så skönt att ha honom på andra sidan stan. Inte för att vi skildes som ovänner. Utan för att jag fortfarande kan bli väldigt ledsen över vad som hände. Hur vi båda slutade bry oss om varandra. Hur vi lät det rinna ut i sanden utan att kämpa. Hur det kan gå med ett förhållande om man inte pratar och kommunicerar med varandra.
Ja, och så upptäckte jag då att han bor 200 meter eller så i från mig. Med en tjej. Då inser jag att jag kanske inte sörjt klart. Hur han fortfarande cirkulerar runt i systemet, mer än tio månader efter uppbrottet, som trots allt var ett gemensamt beslut. Jag vet också att jag själv tvekat ett längre tag innan det tog slut.. Jag vet liksom inte hur man kommunicerar med killar. Det är lättare när man är nykär och får känslorna besvarade och när man mest säger: du är så söt. Men du är sötast. Ha, du är faktiskt den mest sötaste. och så vidare.. Men när man ska börja stå upp för sig och vara ett jag men ändå ett vi, då kan jag inte längre. Jag vågar inte blotta den innersta vrån av mitt hjärta för någon kille. Jag vågar inte vara så där superkänslig som jag är. Så där så att bara sensitiva produkter vore tillåtna i min närhet. Så är det. Jag är känslig och rädd. Men också modig. Och stark.

Från början var det tänkt att jag skulle skriva om hur jag måste våga säga ja till min ilska. Att jag måste säga ifrån. Våga bli arg. Återigen, visa mina känslor. Men för hela världen. Bara säga, men va fan jag blir så förbannad, och gå där ifrån. Gärna slänga nått som jag har i handen också. Ja, arg är jag. Men det syns inte.