i mina ögon

Vasaloppet. Det ska jag inte köra. Tror jag. Men man ska aldrig säga aldrig. En dag kanske jag står där i fållan.
Men nu var det inte skidor jag tänkte skriva av mig om. Nej.

Känslomässigt befinner jag mig uppe på toppen av berg- och dalbanan. I min värld betyder det att allt är suveränt (och det bara kan gå utför... nej då) Jag känner mig helt enkelt tillfreds med i princip allt i mitt liv. Jag arbetar med mig själv varje dag och jag märker resultat hela tiden. Och det som jag förr skulle kalla katastrofer och skit och helvete kan jag idag bemöta med "det är meningen att jag ska möta detta nu och det går bra". Det känns inte jobbigt att konfronteras med gamla saker. Det känns snarare sunt. Som ett måste för att jag ska bli fri och kunna vara mig. Kunna vara Malin rätt igenom och fullt ut. Utan en massa krussiduller och krimskrams. Bara mig. Jag kan inget annat än att vara stolt över och älska mig själv. För vem mer har jag att ta hand om?

Ja, så känns det. Så är det. Och det är bra.