i mina ögon

Nytt år. Nya möjligheter.

Dagarna hemma gled förbi fort. Träffade Rödtotten. Såg bröllopsfilmen. All ångest över mitt tal släppte. För det var så himla bra. Jag är så sjukt nöjd. Att jag ansträngde mig. Att jag utstod smärtan och nervositeten över att stå upp och prata inför 70 personer. 

Också haft skidpremiär. Hittills 12,5 km i benen. Nästan mer än jag hade innan tjejvasan förra året. Bättre förutsättningar detta år. Måste bara ta till vara på den. Utnyttja snön. Och kommer direkt kraven, som en grå massa lägger de sig över mig. Jag blir totalt omotiverad. Inte bra. Och mitt egentliga problem är att det inte är lättillgängligt med spår. Att jag måste åka buss, gärna byta buss. Att det är lite meck. Att jag inte har någon bil. Och jag vet att detta inte är vettiga ursäkter. Men det är min ursäkt. 

---------------------------------------------

Och så lite som ligger i mig. Tankar om livet. Om existensen. Samexistensen. Med sina vänner. Vännerna som är ihop med någon. Som planerar familjeliv. Som har familjeliv. Som är flera år före mig i den samhälleliga utvecklingen. Som jag inte orkar umgås med. Som jag blir bitter av. Som jag vänder ryggen till. För att det gör så jävla ont. För jag orkar inte prata hormoner, giftmål och blöjsorter. Det är inte för att jag inte vill umgås. Jag vill hänga med mina vänner. Vara med dem. Ha dem så som det var. Var förut. För jag tycker om dem, jag vill egentligen inte undvika. Men jag orkar inte. Inte när jag endast suktar över lite närhet. Fylla på dosen. Så jag kan få en bolusdos. Så jag står ut.